Detta är lite av en tanke på en fråga som varje termin passerar förbi dom flesta föreningar, att vi blir färre aktiva utövare i alla traditionella kampkonster.
Alla har nog en hypotes till varför det är så, även så har jag, men istället tänkte jag utveckla om vem som har nytta av att träna en eller kanske några få olika kampkonster över en lång tid.
Iaido, jag är nybörjare, har tränat i 10 år i år, men iaido har flera hundra års utveckling bakom sig, det vi tränar idag har sitt ursprung med start för ca 400 år. I sin essens handlar iaido om att effektivt och funktionellt överleva en attack eller attackera andra för att överleva, detta med ett samurajsvärd. Med moderna ögon en ganska grotesk handling som vi helst vill förpassa till medeltiden, men det är inte med avsikten att döda som vi tränar. 400 års finslipning och utveckling av hur man kan göra svärdsteknikerna, hintar om att det naturliga urvalet filtrerat och finslipat vilka tekniker, timing och sinne som fungerade, vilket är det vi idag försöker sträva efter att göra.
Så teknikerna är gamla, gradvis blandade med nytt vilket vävs samman över tid, precis som för 400 år sedan. Precis som för mig vid varje träningspass, varje dag, varje gång jag tänker på känslan i katorna eller timingen i ett visst moment. Det vi gör är helt enkelt en typ av samurajs mindfulness med djupa rötter.
Det finns sådana som mig själv, som helt enkelt inte föredrar att gå på gym eller grupp-workouts. För mig fattas något i en sån träning, men jag förstår dom som går dit, det är enkelt, populärt och känns bra i kroppen efteråt. Men det jag saknar är det som känns i mitt huvud efter en iaido-träning. Det fokus jag får av att bemästra ett samurajsvärd och teknikerna vi gör, ger mig massor med träning för min kropp men än viktigare, för mitt sinne.
De flesta ’kollegor’ jag pratar med upplever något snarlikt, några blandar hårda fysiska träningspass med den träning tex iaido eller jodo ger. Att träning på träning, måsta öva sin självdiciplin: korrigera, förändra, uppdatera, tänka nytt, justera igen, tänka på timing, kroppshållning, attityd, förhållningssätt, ödmjukhet, respekt, kultur och att år efter år jobba med detta och alltid anpassa sig, ger en träning inget gym kan ge. Träningen blir ett sätt att leva och lär oss att bli bättre människor utanför dojo, i livet, i arbetet, i allmänhet.
Iaido, jodo, karate eller vilken kampkonst som helst som kräver att hela vårt väsen justerar sig, tror jag vore bra för de flesta någon gång i livet. Vem som helst passar för att träna en budo, så länge du accepterar att förändra dig själv. Men kanske det passar bäst om du är en som vill jobba med dig själv, bemästra de vardagliga situationerna: bråket med barnen, i kön på Ica, hantera strulet som drabbar dig, ha en stabil inställning till livet.
Jag tror att det är svårt att relatera och förstå till vad den här typen av träning gör för oss, kanske är det helt enkelt svårt att locka med såndan träning i sorlet av Iksu, gymmen, fitness, modet. Karate-kid är inte på modet längre och har inte varit det på många år, kanske var budo mode för 20-30 år sedan? Men idag som då tränar vi för att bli bättre på allt som vår stil kräver, utan stress och i vår egen takt och vi mår bra av det.
Läsvärd artikel: http://www.stuff.co.nz/taranaki-daily-news/71151361/practicing-mindfulness-like-a-samurai-warrior
– Joel Bergmark 2015 08 28.